I deras hem saknades aldrig blommor

Fotograf okänd Fotograf okänd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olles hobby blev hela familjens arbete, barnen Klas, Lisbeth, Ola och hustrun Elsbritt skötte odlingarna när Olle jobbade i stan som isolerare.

Olle Lundgren köpte sitthus på Lindö den 2 juli 1947, en liten oas i samhället Lindö invid fotbollsplanen. Här bodde han ensam tills han gifte sig med sin Elsbritt 1949.

Ganska omgående planerade han för sina odlingar och byggde ett växthus med panna och redskapsavdelning.

Familjen växte och man fick barnen Klas, Lisbeth och Ola i nämd ordning. När de sedan kom upp i åldrarna blev de i allra högsta grad involverade i trädgårdarbetet. Ola var den som klarade sig bäst från odlingarna, då han var alldeles för liten för att kunna göra någon nytta.

Olles  passion för blommor gick inte att ta miste på när man vandrade förbi trädgården stod tulpanerna i långa rader utmed nästan hela tomten. En annan favorit i hans blomodlingar var Krysantemum. Tulpanlökarna importerades från Holland och när det var dags för löksättning fick barnen hjälpa till för att arbetet skulle gå så fort som möjligt. Nu var det ju inte bara blommor som odlades hemma hos familjen Lundgren. Här fanns även tomat-, gurk-, lök-, och jordgubbsodlingar m.m, även en vinranka fanns i växthuset.

När man nu vet förutsättningarna för Olles odlingar förstår man att det var nödvändigt att hela familjen hjälptes åt. När så Olle hade ett ordinarie arbete som isolerare blir det ännu tydligare. Man kan ju inte hinna med hur mycket som helst.

Källarjobb före Jul

Strax före jul förpassades barnen till källaren under bostadshuset, där de i ett rasande tempo gjorde i ordning julgrupper som skulle levereras till en blomsteraffär på Trädgårdsgatan i stan.

Idrottsintresse

Olle var också intresserad av idrott, dock inte av fotboll, vilket borde falla sig naturligt när man bor granne med Lindös enda fotbollsplan.

Nej, Olles intresse fanns bland skid- och skriskoåkarna, samt orienterarna. Han också ett förflutet som tränare för de duktiga ungdomarna i Bråvikens kanotklubb.

Olle väntade inte in snön när han startade vintersäsongen som innebar mycket skidåkning. När första frosten kom, tog han med sig barnen, Klas och Lisbeth ut och åkte runt fotbollsplanen. När snön lagt sig, gjorde han ett eget spår runt fotbollsplanen, där han tillryggalade ett antal varv under en säsong. Det blev många mil. Men epoken Olle Lundgren och hans trädgårdsmästeri är defenitivt slut. Idag har ett par moderna hus byggts på hans tomt.

 

Uppgiftslämnare: Bertil Qarlzon

Världsrekord vid Lindökanalen

Fotograf okänd

Den 19 maj 1959 slogs det ett prydligt världsrekord vid den blivande kanalen. Då sprängdes den sista biten bort med sammanlagt 56 ton dynamit, fördelat på 12 500 kapslar i 4750 borrhål. 

Nyheten här var att detta gjordes utan att berget grävdes fritt innan. Denna metod för stora och kraftiga sprängningar blev sedan internationellt känd som Lindömetoden, och den har sedan dess använts flitigt.

Bosse Arnholm, Nordiska kanalbyggen

Villa Högås

Vykort, fotograf okänd Vykort, fotograf okänd

Villa Högås uppfördes av apotekare Axel Oscar Eriksson född 25 november 1853 och som lät riva de tidigare befintliga byggnaderna i vilka fr Lina Törnell drev restaurang under namnet Lindöhäll, och uppförde en större stenvilla som fick namnet Högås.

Tomten köpte apotekare Eriksson redan 1914 av Lina Törnell som då avvecklade restaurangrörelsen. När villa Högås uppfördes vet vi ej, men makarna Eriksson inflyttade till Lindö från Hedvigs församling hösten 1926.

Villa Högås fungerade som kontor för byggföretaget L.E. Lundberg under den tid de byggde hus på Lindö under 60-talet.

Människorna kring Järntorpet

Karl-Otto Blomander och Johanna bodde i Järntorpet från 1920 -1940 (ca). De hade tre barn Svea, Lage och Karl som bodde där samt Sveas dotter Inga som föddes 1923.

Karl-Otto arbetade som smed. Han hyrde smedjan vid Dömestad gård. Han var sin egen men arbetade även för gården.

Ca 1940 köpte Lage Blomander en fastighet på Sjömansvägen 95. Det var en stor dubbeltomt med ett tvåvåningshus och ett litet hus innanför. I det stora huset bodde Lage och hans fru Astrid och deras barn Ulla och Ove. I den lilla stugan bosatte sig Karl-Otto, Johanna och Svea. Svea skötte sina föräldrar hemma tills de dog. Svea bodde sedan kvar där till 1964 då hon först hyrde ett hus nere i samhället och flyttade sedan till Norrköping. Även Karl och Astrid flyttade till Norrköping och sedan bodde Gunhild ensam kvar. Jag vet ej hur länge.

Karl-Otto var född 1868. Han var först gift med Ida och hade en dotter som hette Maria. Han blev änkling 1899 (ca). Hans dotter åkte sedan till USA där hon gifte sig med en svensk. Hon kom aldrig tillbaka till Sverige. Det gjorde däremot hennes man efter Marias död (1962) var han och hälsade på Svea. Karl-Otto gifte sig sedan med Johanna (Hanna). Hon hade en son som hette Arvid. Far till honom var en godsägarson som gärna gift sig med Hanna, men hon ville ej.

Karl-Otto och Hanna fick tre barn. Svea född 1902. Lage född 1906 och Karl 1909. De bodde bland annat i Virå och i Sandviken. Karl-Otto var med när Nunnebanan byggdes.

I Järntorpet bodde alltså de fem samt min mamma Inga som föddes 1923. Efter faderns bortgång 1924, så flyttade Svea och Inga in i Järntorpet. Sve arbetade på Sterns där hon var ändringssömmerska. Hon åkte till stan varje dag med buss. Det var långt att gå till närmaste busshållplats. Hon öppnade sedan egen firma ”Sytjänst” där hon arbetade tills hennes föräldrar blev dåliga. Då arbetade hon hemifrån och sydde på beställning. Min mamma (Inga) fick gå sitt första skolår (1930) i Norrköping. Året efter var Lindöskolan klar så då kunde hon börja där.

Karl-Otto
1868-1960
Johanna
1872-1956
Maria
1892-1962
Arvid
1896-1962

Svea
1902-1995

Lage
1906-1976
Karl
1909-1986

Inga
1923-2001

 

Berättat av Jill Tegnér dotter till Inga.

Böndernas matvanor på 1800-talet

Synen på kosthållning och välmående har ändrats över tiden. Under 1800-talet ansågs det fint att vara överviktig, det var ett sätt för människor att visa att man hade det gott ställt och kunde äta sig mätt.
 

Stora skillnader i tillgångar

 

Skillnaderna mellan hur människor levde i Skåne under 1800-talet var stor. De rika välbärgade herrskapen, och storgodsbönderna levde många gånger i ett överflöd av lyx. Men den större delen av Skånes befolkning fick hålla till godo med vad som kunde framställas på den egna gården. De bönderna hade det ändå gott ställt om man jämför med de fattiga människorna som drog fram på landsbygden, och levde av vad de kunde tigga ihop.

 

Klyftan ökade under 1800-talet

 

Även inom gården fanns det stora sociala skillnader mellan bönderna och deras tjänstefolk, och denna klyfta ökade under 1800-talets lopp.

 

Social rang avgjorde matplats

 

De sociala skillnaderna bland de som bodde och arbetade på gården framgick tydligt vid måltiderna. Vanligtvis fick tjänstefolket äta tillsammans med husfadern och den övriga familjen. Men varje person hade en särskild tilldelad plats beroende på deras rang i storfamiljen. Så satt t.ex. husfadern och husmodern vid huvudändan av bordet, det var de finaste platserna.

 

Husmoderns plats vid måltiderna

 

Husmodern satt inte alltid ner och åt vid bordet. Istället stod hon ofta upp, tillsammans med pigor och andra kvinnor, och åt sin mat. Det kan synas som om man nedvärderande kvinnor genom att låta dem stå upp och äta. Något sådant låg dock inte bakom bruket. Istället handlade det om en sedvana, där kvinnans roll var att se till att husets invånare fick mat.

Det var husmoderns syssla, med hjälp av pigorna, att se till att mat dukades fram och fanns på bordet. På samma sätt kunde det vara så, vid de tillfällena man fick gäster, att endast gästerna satt ned vid bordet, medan övriga i familjen, både män och kvinnor, såg till att betjäna de inbjudna.

 

Husfaderns plats vid måltiderna

 

Närmast husfadern satt stordrängen, som hade högst social ställning bland tjänstefolket. Det kunde till och med hända att stordrängen övertog husfaderns plats vid huvudändan av matbordet om han var borta.

 

Hantverkare, drängar, barn och tiggare

 

Efter stordrängen följde övriga manliga arbetare. Om det fanns hantverkare i huset fick de dock sitta uppe vid huvudändan tillsammans med husfadern, eftersom hantverkare sågs som finare folk än drängar och pigor.

Längst ned vid kortändan av bordet satt barnen, om de inte stod upp och åt tillsammans med kvinnorna. Det var även längst nere vid bordändan, närmast dörren, tiggarna satt. Om de alls fick lov att sitta till bords tillsammans med gårdens familj och tjänstefolk vill säga.

 

“Låt maten tysta mun”

 

Var och en visste sin plats vid bordet. Men det var även viktigt att veta hur man skulle uppföra sig när man satt till bords. För barnens del så gällde regeln att ”låt maten tysta mun”. För de vuxna fanns det inte några sådana regler, men vanligtvis ägnade man nog maten större uppmärksamhet än samtalen.

 

“Mat i Jesu namn”

 

Bordsbön hörde till så det läste man. Ibland både före och efter måltiden. Det hände att husfadern läste bönen, men ofta var det någon av tjänstepojkarna eller barnen som läste bönen högt. Stordrängens uppgift vid matbordet var att skära upp bröd till var och en. Med en kniv skar han upp större stycken bröd till personerna kring bordet, var och en skar sedan brödskivan i mindre bitar. Vid vardagliga tillfällen läste man en kortare bön, ofta med orden: ”Mat i Jesu namn”. Om prästen var närvarande, ofta vid högtidligare händelser, läste han bönen. Att en kvinna skulle läsa bönen var otänkbart.

 

Stordrängen fördelade brödet

 

Stordrängens uppgift vid matbordet var att skära upp bröd till var och en. Med en kniv skar han upp större stycken bröd till personerna kring bordet, var och en skar sedan brödskivan i mindre bitar.

 

Gemensamma fat

 

Man åt ofta ur gemensamma fat på bordet. Det var även här viktigt att man följde den sociala rangordningen.

Husfadern eller stordrängen, om husfadern inte var närvarande, skulle ta den första skeden av maten. Man fick absolut inte tränga sig före någon av dem, och man fick inte ta för mycket mat på skeden så att man spillde.

 

Ofint att spilla

 

Att spilla, röra vid andras mat med fingrarna, eller överhuvudtaget äta ovårdat ansågs som ofint. Det fanns de människor som tyckte att det var osmakligt att äta ut gemensamma fat. Synen när gröten, mjölken, eller vad man åt ur gemensamma fat, fick svarta ränder efter snus och smuts, när de avslickade skedarna doppades i fatet om och om igen, kunde nog få det att vända sig i magen på mer än en person.

 

Propaganda för bättre hygien

 

Under 1800-talet påbörjades olika kampanjer för en förbättrad hygien. Barnboken: ”Pelle Snygg och barnen i Snaskeby”, var ett led i kampanjen. Bilderboken som propagerade för bättre hygien, skulle lära barnen vara renliga och ha ett fint bordsskick.

 

Tallrikar och dukning

 

Under en stor del av 1800-talet var det vanligt att man åt mat direkt från bordsskivan. Tallrikarna man hade var många gånger gjorda i trä.

 

Tallrikar till gäster

 

Men även om man hade trätallrikar var det inte alltid man tog fram dem till vardags. Fick man besök kunde gästerna få äta på tallrikarna, medan värdfamiljen åt direkt från bordsskivan.

 

Flytande föda från gemensamt fat

 

Trätallrikarna var flata, så skulle man äta soppa eller något annat med flytande, eller lös konsistens, åt man det ur ett gemensamt fat. Efter måltiden slickade man av sin tallrik och kniv, om man använt det. Att diska var överflödigt. Möjligtvis gjorde man det en gång i veckan, men då diskades inte kniven. De bestick som användes var dels sked, dels kniv.

 

Lera och glas

 

Även om trätallrikar fanns och användes under 1800-talet så var det också vanligt att tallrikar, kärl och liknande var gjort av lera. Det fanns t.o.m. porslin och glas i vissa gårdar under 1800-talet, något som blev vanligare under 1800-talets gång.

 

Bestick och användning

 

De bestick som användes var dels sked, dels kniv. Kniven använde man till att skära maten i mindre bitar, matbiten spetsades sedan på kniven och doppades i ett gemensamt fat med flott eller liknande. Kniven man åt med var ofta densamma som användes i arbetet.

 

Egen sked viktigt

 

Sked var ett viktigt bestick, viktigare än kniven eftersom man kunde äta allt med skeden, till skillnad från kniven. Var och en hade en egen sked som ofta var märkt så att man visste vilken sked som var vems. För människor som gick runt på landsbygden och tiggde fanns det speciella skedar, som husfolket aldrig använde.

 

Användandet av gaffel

 

Gaffeln, som använts bland de högre stånden sedan 1600-talet, blev inte vanlig bland bondebefolkningen förrän i slutet av 1800-talet. Så fort det finare folket börjat använda sig av gaffel blev det ofint att stoppa kniven i munnen, d.v.s. så som de flesta människor gjorde.

 

Årstiden avgjorde antalet måltider

 

Antalet måltider, och när man åt, skiftade lite beroende på årstiden. På vintern åt man inte lika ofta som under resten av året. Orsaken till det var att sommarhalvåret innebar mera intensivt arbete, vilket krävde mer mat.

 

Förmiddagens “lillemiddag”

 

Den första måltiden åts kring halv sextiden på morgonen, det kallades att ”dricka kaffe”, man åt då smör och bröd, till det drack man kaffe. Det var sedan vanligt att man åt vid sjutiden, då åts bl.a. sill, bröd och gröt. Kring tiotiden åt man ”lillemiddag”, dock inte under vinterhalvåret då man hoppade över denna måltid. Lillemiddagen kunde bestå av bröd, ost eller möjligen en korvbit.

 

Middagen - dagens viktigaste mål

 

Det viktigaste målet på dagen var middagen, som man ofta åt klockan tolv. Vanligtvis var det någon form av soppa, fisk eller kött. På eftermiddagen kunde man också äta något litet, det var däremot inte vanligt under vinterhalvåret. Den sista måltiden på dagen var kvällsmaten då man framförallt åt gröt, men även bröd.

 

 

 

Sammanställt av: Bertil Qarlzon

 

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid. Matkultur i Skåne. Borås 1981.

Bringéus, Nils-Arvid. Mat och måltid. Studier i svensk matkultur. Stockholm 1988.

Ejdestam, Julius. Samling kring bordet. Stockholm 1975.

Nordström, Ingrid. Till bords. Vardagsmoral och festprestige i det sydsvenska bondesamhället. Stockholm 1988.

Vera och Sigge har mycket gemensamt

2011-06 27 Vera 92 och Sigge 87 har mycket gemensamt. Ingen har varit vi Leratorpet tidigare, de har båda varit medlemmar i Bråvikens kanotklubb och har samma efternamn (Svensson). Kanotklubben låg då uppe vid sidan av Abborreberg på den tiden. Där fanns en mindre byggnad där man förvarade sina kanoter. Något klubbhus fanns inte. Vera är född i Berga och flyttade senare ner på Lindö och det lilla huset vid Älvudden. Hon har också bott på Pampusvägen i huset där skomakare Pöldma flyttade in och hade sin verksamhet. Vera gick på Melbyskolan till att börja med, men flyttade över till nya Lindöskolan och som 12-åring gick hon ut och var med i den första klassen som gick ut på Lindöskolan. Sigge var med i sitt första Kanot-SM i Hudiksvall, 1939. Medlemsavgiften (i BKK) på den tiden låg på hela 3 kronor/år. Han minns travbanan och speciellt en händelse. Vid en av motortävlingarna (ja man ordnade även sådana på travbanan) missade "Kumla Frasse" en av kurvorna och åkte rakt ut i ett skitdike (på den tiden fanns inga kommunala avlopp) som passerade straxt utanför banan. Hoppas vi kan träffa dessa två människor fler gånger, de har säkert så mycket mer att berätta. Men vi är glada att de ville komma till vårt torp och delge oss en liten bit av deras historia på Lindö. Vi har just nu bara skrapat på ytan.

 

Visst har Sigge många drag av rikskändisen "Stålfafar" för er som minns honom.

 

Text och foto: Bertil Qarlzon

Vad har Gudhems kloster med Lindö att göra?

En bild tagen vid Gudhems kloster i Västra Götaland 2010.Vad har klostret med Lindö att göra?

 

 

Vårt Lindö uppkom i och med Lindö gårds uppförande och dess ägarlängd är lång.Sålunda överlät kung Erik Eriksson, mera känd som "Erik Läspe och Halte", Lindö gård till sin drottning, Katarina. Innan sin död 1252 skänkte hon gården till Gudhems kloster i Västergötland. Bland övriga ägare må nämnas ätterna Banér,Oxenstierna, Sperling, Leijonhufud, Eberstein, Nordstedt, Stjereld och Nettelbladt.

 

Drottning Katarinas testamente

 

Källa: Gudhems hemsida

Foto: Bertil Qarlzon

Flyghaveri i Pampusfjärden 8/3 1943

Ur haverirapporten: S 17B(S). Flygplan 17117 F2-32. Pampusfjärden, Norrköping.

Haveri i samband med flygskoleverksamhet vid ett till Norrköping sedan 1943-02-01förlagt detachement av landflygplan ur 22.depådiv./F2. under övning i lågbombfällning har fpl  under upptagning på 70 m höjd påbörjat en kraftig vänstersväng med pådragen motor för att bättre se bombnedslagens läge. FPL har med vänster vinge träffat vattenytan och med propeller samt utfällda landställ snabbt bromsats upp och sjunkit. Besättningen vpl ff korp/GFSU:1 B O Andersson samt spanare fk KF P B Hergel har omkommit omedelbart.

Orsaken till haveriet har varit felbedömning av flyghöjden (solglitter och bleke)

Övningen har dessutom av övningsledaren bedrivits i strid mot gällande bestämmelser om fällningshöjd.

 

Ur Norrköpings Tidningar den 10/3:

Det förolyckade planet bärgat. Det i Pampusfjärden förolyckade flygplanet bärgades på tisdagseftermiddagen 9/3. Bogserbåten ”Tärnan” gick på morgonen ut från Norrköpings hamn med dykaren Hilmer Eklund ombord. Vid middagstid bogserades en 2-tons ångdriven pontonkran ”Norden” ut till olycksplatsen. Planet låg på 11m:s djup pch bärgningsarbetet förlöpte i allo gynnsamt. I det förolyckade planet återfanns spanaren fk. vid Flottan Bertil Hergels lik.

 

 

Var målet var beläget är inte kännt. Verkar litet obetänkt att förlägga ett dylikt i

Pampusfjärden med tanke på den livliga fartygstrafiken och inseglingsrännan till Norrköping. Lindö villasamhälle. Kungsängen var förläggningsplats för flyg-

planen. Vilket var ofta förekommande tills F 13 var färdigbyggt sommaren 1943. F2 Kungl.Roslagens Flygflottilj var en sjöflygflottilj, men hade även landflygplan.

 

Flygplanet levererades från SAAB  1942 4/6. Godkändes av F2  1942 26/6.

Havererat 1943 8/3. Kasserat 1943 25/6. Fpl försett med hjulställ.

 

 

Håkan Andersson

Mer från flygolyckan, öppet brev från Nils Hönig

Hej!
 
Som en lindöbo i förskingringen har jag via en bekant fått hembygdsföreningens mailadress. Ert fina medlemsblad intresserade mig mycket, där jag under fliken "Från förr i tiden" såg många fina bilder från ställen jag kände igen: Pampusbadet, Slipenbadet, där jag lärde mig simma, NSS:s klubbhus och hamn där jag grundlade ett livslångt båtintresse, men också min gamla skola Lindöskolan där en av mina klasskamrater var sonen till en ladugårdskarl vid Lindö gård där vi lekte mycket, Lindö restaurant, där min bror reste käglor (för hand) på bowlingbanan för 25 öre serien osv. Tack för de fina bilderna, de hjälpte till att väcka gamla minnen!
 
Från fliken "Förr i tiden" kan jag kommentera reportaget från flyghaveriet i Pampusfjärden den 8 mars 1943. Jag var då 10 år och mycket intresserad av båtar och flygmaskiner. Som vårt hus var närmaste granne med NSS klubbhus där jag vistades varje dag, var det naturligt att jag var närvarande den där dagen när ledningen för övningsbombningen upprättade en observationsplats just utanför NSS klubbhus. Ytterligare en observationsplats upprättades i Abborreberg. På så sätt kunde man genom krysspejling bestämma övningsbombernas nedslag vid målet, som var en förankrad ponton en bra bit ut i Pampusfjärden. Övningen fortgick utan att man kunde vad jag minns notera någon träff. Ledningen begärde då och fick tillstånd till att ytterligare en bombning skulle ske på övertid. Det var nu rätt så sent på eftermiddagen och solen stod rätt lågt i den fina vårkvällen.
Som det står i reportaget kan det låga solståndet ha gjort att den ödesdigra olyckan inträffade.
 
Nu kan jag lägga till vad jag iakttog och vad som inte står i reportaget. Planet slog i vattenytan och började sjunka med nosen före men försvann inte omedelbart. Man kunde nu se vad som måste varit piloten (spanaren följde ju med flygplanet till botten) ta sig mot stjärtfenan på flygplanet där han hoppade i det iskalla vattnet. Norrköpings hamnbogserare, som assisterade vid övningsplatsen lyckades bärga den svårt skadade piloten ur vattnet och satte högsta fart in mot Norrköping och lasarettet. Men skadorna var för svåra och piloten avled på vägen in till Norrköping. Jag skall aldrig glömma övningsledningens förtvivlan och själv sov jag dåligt många nätter då jag igen och igen kunde se för mig piloten stå vid stjärtfenan innan han kastade sig i vattnet. Enligt min syster var en avlutningsfest planerad att hållas på kvällen i klubbhuset, men den ställdes naturligtvis in.

Min syster hade en skolkamrat som var dotter till en av Sveriges genom tiderna största idrottsmän, polisen och brottaren Ivar Johansson. Vid olympiaden i Berlin 1936 tog han guld i flera brottningsgrenar. Då var jag inte mer än 3 år, men senare fick jag tillfälle att se hans prissamling. Det var mängder av medaljer och pokaler som fyllde ett helt rum i villan från golv till tak! Han förekom mycket i pressen, så där kan hembygdsföreningen säkert få underlag till en intressant artikel.
 

Med vänlig hälsning
 
Nils Hönig

Trafikräkning vid Lindövägen ute vid Lindö, mars 1928 mellan kl. 07.00-20.00, av två poliskonstaplar.

Personbilar               199 st

Lastbilar                90 st
Omnibussar           53 st
Motorcyklar           27 st
Hästfordon            16 st
Dragkärror                    0 st
                               
Summa fordon 385 st

Trampcyklar       499 st

                              
Totalt summa till och från Lindö   884 st

Det första försöket att köra passagerare från Lindö till Norrköping började år 1919.

Fotograf okänd Fotograf okänd

Den 7 sept. började Norrköpings Transport AB att skjutsa folk med en ombyggd lastbil med tak och sidor täckta av presseningsduk som skydd mot väder och vind och hjul försedda med massiva däck. Av och påstigning skedde medelst en fast monterad trappa baktill på bilen. Den trafiken varade till 1923 då Lave Lavesson bildade AB Lindötrafiken och öppnade trafik med riktiga fordon, fordon som var omnibussar, de flesta av fabrikat Harvester.


Bussmaterialet kom att utvecklas starkt och under 30-talet hade Lindötrafiken inte mindre än nio bussar. Den största bussen, av märket Tidaholm, hade plats för 73 passagerare. Den var treaxlad, vilket på den tiden var mycket ovanligt, troligen en nykonstruktion som Tidaholms Bruk tagit fram. Tidaholmaren som den döptes till, om den fördes en slogan: Man åker ej, man svävar fram". Nu var det inte så att man svävade, tvärtom var den ganska stötig. Pga. bussens storlek och passagerarantal var fjädringen hård. Men ändå en sensation. Och den breda Lindövägen var för det mesta i dåligt skick, vilket inte gjorde saken bättre.

Olof Aronsson anställdes 1923 som chaufför och blev senare förman har berättat att de började med 7 tidlagda turer på alla dagar.

Gösta Ekstrand var biljettgrabb på Lindötrafiken året 1931 och jag minns väl denna jättebuss som kunde ta så många personer, vilket kunde vara nog så jobbigt att hinna med att sälja biljetter när den var fullsatt, under resan från Lindö till Ö. Promenaden, alla ville gärna åka i den nya bussen.

Lindötrafiken AB verkade fram till 31 dec. 1948 då Norrköpings stad övertog trafiken till Lindö.

 

Gösta Ekstrand

Avskrift av berättelse om Lindö tillkomst nedtecknat av C.W. Du Rietz 1982.

Tomterna inom Lindö villaområde eller villastad är avsöndringar eller avstyckningar från något av hemmanen Lindö 1, 2 mtl, frälse säteri, Skår nr 1, 1/2 mtl och Rosendal nr 1 1/2 mantal alla i "S:t Johannes socken af Lösings härad".

S:t Johannes socken inkorporerades med Norrköpings stad den 1 januari 1918. Undo, Skar och Rosendal överfördes från S:t Johannes församling i Norrköping till Hedvigs församling i Norrköping den 1 januari 1960.

Nämnda hemman Lindö, Skår och Rosendal försåldes enligt köpekontrakt daterat den 14 och 23 november 1898 av Adolph Herlog Ljungqvist, född 17 mars 1833 och död 8 april 1903, för egen del och som ombud för sina barn till kamreraren Edvard R. Akerberg i Stockholm for en köpeskilling av 160.000 kronor och med tillträde den 14 mars 1899. I köpekontraktet förbehöll sig säljarna rätt att under viss tid som bostad nyttja Lindö herrgård och däromkring liggande park och trädgårdsområde. Kbparen upplystes om att torpet Udden "ehuru belaget inom Lindö rågång tillhörde egendomen Handelö utom vad angår fiskevattnet omkring torpet, som tillhör Lindö" samt att ägare av Lindö "genom överenskommelse med styrelsen for Ebersteinska Söndags- & Aftonskola i Norrköping, åtagit sig att till skolan till och med 1900 utbetala Iösen for Etthundra /100/ tunnor spannmal, 2/3 delar råg och 1/3 korn efter medelmarkegångspris, i följd af Kongl. Matjs resolution den 28 december 1821". Denna "ränta" till skolan blev avlöst först omkring 1940.

Köpehandlingarna upprättades av dåvarande vice häradshövdingen Ernst Söderkvist, född 27 augusti 1864 och död 30 november 1934, som drev advokatrörelse i Norrköping.

Grosshandlare C. Th. Du Rietz, född 1852 och död 1924, gick i borgen for de förpliktelser Åkerberg iklätt sig mot säljarna av nämnda egendom. De facto var Akerberg bulvan for C.Th. Du Rietz. Köpet av Lindö, Skår och Rosendal överläts till ett av C. Th. Du Rietz och hans kusiner ar 1899 bildat bolag AB Lindö Säteri, detta sedan företrädare for Norrköpings stad förklarat f6r C.Th. Du Rietz, att staden inte hade något intresse av att förvärva fastigheterna ifråga.

C.Th. Du Rietz köpte ungefär samtidigt Händelö gård av fru Emelie Wahren och lät genomföra ett ägobyte sa torpet Udden kom att tillhöra Lindö. Därefter sålde C.Th. Du Rietz Handelö till direktör Pehr Swartz, född 21 oktober 1860 och död 5 juni 1939. Swartz köp föranleddes troligen av en önskan att kunna upplåta mark for blivande Lindö-kanalen.

Swartz bekostade utgivandet av en bok av lektor K.G. Lundkvist om Norrköpings hamn under de senaste femtio aren, dar bl.a. kanalfrågan berörs.

AB Lindö Säteri påbörjade omedelbart exploateringen av vissa delar av det område som sedermera blev Lindö villastad. Redan efter ett par år hade vägar till betydande längd anlagts och arbete påbörjats med anläggandet av småbåtshamnen vid Lindö.

 

Källa: Stadsarkivet

Fotbollens historia på Lindö

Kommunens Lars Stjärnqvist och Lindö FF:s ordf. Tomas Silén tillsammans med Lindöbarn tar första spadtaget inför byggandet av nya idrottsplatsen. Det är Lindö FF som bygger till en kostnad av 50 milj. Foto: Bertil Qarlzon

Seriesegrar Lindö IF och Lindö FF

 

1955/56           Serieseger i div VII östra                          Lindö IF

 

1961                Serieseger i div VII östra                          Lindö IF

 

1976                Serieseger i div VI B                                Lindö FF

 

1992                Serieseger i div V                                    Lindö FF

 

1996                Serieseger i divIV                                    Lindö FF

 

1999                Serieseger i div IV                                    Lindö FF

 

2006                Serieseger i div IV                                    Lindö FF

 

2007                Serieseger i div III                                    Lindö FF

 

2011                Serieseger i div IV

 

 

Lindöfotbollens historia började 1930, när marken skänktes av Lindö Gård för att anlägga en fotbollsplan vid Slipen, en plats alldeles intill badet, där planen fortfarande ligger.

 

Den första klubben Lindö IF bildades 15/5-1931. Troligtvis med hjälp av kommunen eller Lindö gård färdigställdes fotbollsplanen. Men det dröjde till säsongen 1934/35 innan man kom med i seriespel och fanns med i seriekalendern. Matchdressen: Gul tröja med svart krage och svarta byxor

1940 lades fotbollen ner! Troligtvis kallades för många in till militärtjänstgöring, Sverige behövde sina mannar. Ingen visste hur andra världskriget skulle komma att se ut. Högsta beredskap gällde.

 

Efter 10 års uppehåll och till spelsäsongen 1950/51 hade en ny förening bildats, dock med samma namn som tidigare, Lindö IF. Matchdressen skiljde sig dock, nu spelade man i Helröd tröja och vita byxor.

Men i denna förening hade man 4:a sektioner, nämligen Fotboll, Bandy, Bordtennis och Bridge.  Bridge och bordtennis spelades i gamla Lindö Restaurangs lokaler som låg vid Pampusvägen mitt i småbåtshamnen.

Bandyn spelades på Bollspelaren och östra planen vid idrottsparken, någon egen hemmaplan hade man inte. De flesta lagen fanns i Norrköping, någon gång fick man åka till Valdemarsvik. Träningarna sköttes i mån av is på Bråviken och sjön Regnbågen där isen lade sig förhållandevis snabbt. Premiärmatchen för säsongen spelades alltid på nyårsdagen kl. 09.00. Fotbollen spelades nere vid Slipen den gamla fotbollsplanen fanns ju kvar, när man kom hem efter kriget.

Utav någon anledning hade man tröttnat på de röda tröjorna och vita byxorna. För till spelåret 1954/55 gick man tillbaka till ursprunget, nu spelade man åter i den gula tröjan och de svarta byxorna.

 

1966 gick Lindö IF i konkurs, (likvida medel saknades) hur skulle det gå med Lindöfotbollen?  En ny förening bildades  1967 som en sektion inom IOGT i Lindö. Föreningen kom att heta SK Pampus (Sportklubben Pampus).  Nu skulle man åter spela i röda tröjor men med svarta byxor. IOGT höll oss under sina vingar fram till 1972 nu var man mogen att stå på egna ben igen.

 

Lindö FF

1972 bildades den förening som idag finns, Lindö FF. Initiativtagare var Gösta Djerf. Man fortsatte dock att spela i den röd/svarta dressen fram till 1974. Nu skulle det åter igen spelas i gul tröja, svarta byxor och gula strumpor och det gör vi än idag. Undrar när nästa byte kommer att äga rum. Vid bildandet fanns 72 medlemmar i klubben, idag är vi ca 900. En ganska bra utveckling skulle jag vilja påstå.

 

Lindö FF har haft  många strängar på sin lyra trots att man är en förhållandevis  ung förening (39 år). Lindö FF har under åren haft en del udda inslag i sin verksamhet. Bl.a har man drivit ett vandrarhem.

Engagemanget i Abborrebergs vandrarhem startade när kommunen sökte ny arrendator inför 1977 och Christer Goldhammer dåvarande ekonomiansvarige tände på möjligheterna. Under en treårsperiod har man utökat vandrarhemsbäddarna från 30 till 60, en 100 procentig ökning och var Sveriges mest bokade vandrarhem. Under 1998 hade vandrarhemmet hela 93,5 procents beläggning eller drygt 2800 gästnätter om man så vill. Man ansvarade för 15 byggnader inom Abborreberg varav en del var K-märkta.

Festvåningen blev snabbt en succé bland företagen och bröllopssällskap som tyckte om vår fina 1800-tals miljö med mycket gröna ytor och Bråvikens strand inpå knuten.

1998 fick man fin draghjälp av TV-programmet ”På turné”, som under tre kvällar direktsände från Abborreberg. Ca 2,4 miljoner tittare såg sändningarna. Radio Östergötland har direktsänt från midsommarfirandet vid Abborreberg, ett arrangemang man också hade under sina vingar.

 

2008 har man med ett unikt samarbete mellan Norrköpings kommun och näringslivet börjat bygga en idrottshall med tillhörande konstgräsplan och belysning. Storleksmässigt innehåller idrottshallen en fullskalig handbollsplan med läktare. När möjligheter ges ska man utöka fotbollsplanerna med ytterliggare en 11-manaplan och två 7-mannaplaner. Hit kommer föreningen att flytta till skolstarten i augusti 2009, då hallen ska vara färdigbyggd.

 

Lindö FF bildades 1972 och har idag ca 900 medlemmar och ca 450 aktiva spelare. Antalet ledare är ca 100 st. Största framgången, då A-laget under 2008 spelade i div II.

 

Källa: Seriesegrar, Östergötlands fotbollsförbund

Uppgiftslämnare: Bertil Qarlzon

Jul 1922

Wera poserandes vi ett av de träd som ingick i den gamla allén vid Lindö gård. Bilden troligtvis tagen någon gång på 1940-talet. Fotograf okänd.

Gojan svor vid julmaten

Karamellstruten försvann


1922, då jag var en liten flicka på 10 år, bodde vi på Lindö gård, där pappa var rättare. När julafton kom hade patron Nettelbladt varslat rättaren om att han ville ha en släde, häst och ett barn som skulle hålla tömmarna, när han lämnade hästen för att uträtta i staden. Men någon pojke fick inte pappa att följa med patron. Pojkarna var rädda – de mindes de otaliga gånger då patron viftat med käppen till dem då de hade haft ofog för sig.

I stället blev det då jag som skulle följa med till staden. På julaftons morgonen hade jag ingen lust att åka ifrån alla julförberedelserna, men det var bara att klä på sig ordentligt och gå upp till stallet. Kusk med häst och släde var färdiga och hästen var bjällerklädd.

Så satt jag då i släden och kusken körde fram till stora trappan där patron, stor och välklädd trängde sig ner intill mig. Hästen var visst glad att komma ut för han sprang nerför ladugårdsbacken så att jag blev rädd.

Det var gott om snö vill jag minnas. Lindövägen var bred och snön låg orörd, trafik var det ju ingen på den tiden. En buss av den tidens modell mötte vi och patron höjde piskan till hälsning.

Så småningom kom vi till staden och kyrkogården. Där låg snön så vackert och patron pulsade iväg med sina två kransar. Själv satt jag där med tömmarna i händerna. Hästen sparkade ibland och viftade med svansen. Jag var lite rädd för stora djur, pappa visste inte det då.

Struten försvann

Så var vi på väg genom staden till Nya torget. Patrons handelsman var Tillman. Det tog en stund till men så kom patron och handelsman med varorna som placerades under fällen på golvet. Jag fick en lång strut med karameller av handelsmannen. Vi tog oss varsin karamell med stela fingrar, patron och jag. Sedan stoppade han struten i sin stora rockficka på andra sidan så att jag inte skulle se hur han tog sig en karamell ibland på hemvägen. Själv fick jag bara en till karamell under hela vägen hem och struten försvann.

Medan vi var vid Nya torget gick patron till Sveabasaren och handlade några julklappar. Jag satt och undrade vad det kunde vara i de vackert inslagna paketen. Hemresan gick fort. Patron satt tyst vid tömmarna och själv sa jag inget. Vi var snart vid i ladugårdsbacken igen och där stod farbror Hesselgren, kusk och en vördad hästkarl. Till och med patron hade respekt för honom. Hästen fick inte se slutkörd ut.

På stora trappa stod hushållsfröken Johansson och tog emot oss. Vi lastade av alla saker och jag stod och höll tömmarna för kusken var med uppe i våningen. Han skulle ha sig en julsup, sa patron. Hästen fick sina sockerbitar, när kusken kom ut, och blev omklappad och förd till det varma stallet.

Middag med patron

Själv var jag beredd på att få niga adjö och kila hem. Jag hade mina två mindre bröder, som väntade att vi skulle klå julgranen. Men hushållsfröken säger då åt mig att följa med upp och äta jul med dem. Så nära herrgårdspatron hade jag aldrig varit förut! Att få gå in var för mig lite av ett äventyr i överkant.

Fröken fick gå efter mig i trappan och skjuta på mig i ryggen, jag var så blyg. Väl inkommen såg jag det stora julbordet. Det stod i rummet vid balkongen. Julgranen var klädd och tändes när vi satte oss till bords. Fröken hade dukat för fyra och jag undrade vem som mer skulle vara med. Patron kom med sin papegoja och placerade den på ryggstödet framför tallriken. Så satt jag där, med papegojan intill mig. Vi hade fått dop i grytan båda. Jag undrade hur det skulle gå med gojan, men hon pickade och slängde med huvudet så det stänkte lång väg. Det såg så skojigt ut att det var svårt att inte skratta. Men plötsligt blev fågeln arg på skinkbiten för den började svära, visserligen lite otydligt.

- Vad säger hon? Sa patron, han hörde dåligt.

Lära svära

Fröken skrattade bara och sa något annat. Hon tittade på lilla oskyldiga mig för hon hade hört hur pojkarna för hon hade hört hur pojkarna försökte lära gojan dessa ord när hon satt på balkongen ibland. Så var det äntligen dags att få gå hem. Patron kom med två paket som jag skulle ha. Ett var från Sveabasaren, det andra hade fröken slagit in i brunpapper, och eftersom benen på docksängen stack ut var det ingen hemlighet. Patron berättade att docksängen tillhört hans bortgångna barn.

Äntligen var det fina herrgårdsäventyret slut och jag sprang hem med mina saker. Kvällen kom och med dem julklapparna. Stiligast var dockan patron köpt åt mig. Den var av tyg men med ett vackert huvud och hår som gick att kamma. Jag minns hur mamma sedan flera jular köpte nytt dockhuvud med hår och sydde nya kläder till dockan, och då var hon lika fin och kärkommen igen.

Wera Johansson

Lindöminnen av Anna-Kaisa Fredriksson

Året 1926 byggde min far vårt sommarhus på Bråviksvägen 119. Så småningom tilläggsisolerades huset och vi bodde där permanent. Vi var ca 10 hushåll som bodde året om där uppe i ”skogen”, så kallades Abborreberg och Långtorpsområdet. Uppe i ”skogen” var mycket trivsamt att bo, till och med solen lyste oftare där uppe. Nere i Lindö var ofta dimmigt och råare luft.

 

Tidiga sommarmorgnar hände det ofta att min mamma och hennes väninnor vandrade ner till Slipenbadet (idag Lindöbadet) och tog sig ett dopp. De gick i badrockar och hade kaffekorgar med sig. Även badberget i Abborreberg besökte vi. Jag minns en i dag hur långt jag tyckte det var dit. Stigen var full av stenar och rötter, det var svårt för barnaben.

 

I morsdagspresent hade mamma fått en roddbåt, den var byggd av farbror ”Enarmingen” Karlsson. Han hade båtbyggeri vid slipen. Ibland tog man roddbåten på släp efter grannens motorbåt. Båten fylldes med badkläder och mat. Så for man ut till någon ö för att stanna hela dagen. Andra gånger rodde vi i riktning mot Dahlbergs gröna kiosk, det var mycket vass på vägen dit, men om man tog full fart så kom man en bra bit in i vassen. Där inne i vassen satt vi och spelade ”Sväta räv” (ett kortspel). Emellanåt tog vi en simtur. Det var underbara sommardagar.

 

Farbror John Petri som också bodde uppe i ”skogen” lärde mamma att fiska. Ibland lade de långrev. I fiskandet ingick ju även rensningen, det tyckte mamma var mycket intressant.  Hon undervisade oss barn om vad som fanns i fiskens mage t.ex. vad fisken ätit. En gång lade vi ett fiskhjärta i ett glas med saft. Hjärtat slog i flera timmar! Ett otäckt tillbud inträffade när en av mina systrar fick en metkrok i ögonlocket. Mamma lyckades lirka bort den, det blev som väl var inga men av händelsen. Mamma berättade långt senare att hon nästan svimmade av skräck. Undra på det!

 

Tidigare nämnde jag farbror Petri han var till professionen lantmätare och en mycket musikalisk person. Ibland kom han på besök hos oss, då kunde han slå sig ned vid vårt piano och spela klassisk musik med stor bravur. Även visor hörde till repertoaren. Farbror Petri hade en så kallad olycklig kärlek, hon hette Ella och var tidvis inlagd på Kolmårdssanatoriet. Han besökte henne ofta. Ellen var nog en av orsakerna till att han tog till ”flaskan” ibland.  Det fanns en farbror Henriksson som gjorde honom sällskap i drickandet. Det kunde ibland gå riktigt vilt till. Då hojtades och tjoades det i skogen! En gång fick mamma och polisen Kjellströms hustru ta hand om farbror Petri som slagits blodig. Mamma slet i brådskan sönder sina brudlakan för att få linnetrasor som förband till de värsta blessyrerna. De sista åren då han levde har jag minne av att han en gång i veckan cyklade till Agerås speceriaffär på Lindövägen, där fyllde han sin ryggsäck med pilsner. Cykelfärden gick i kringelkrokar hemåt mot Lindö igen. Sedan satt han på sin förstugukvist och festade. Han kunde dåhögljutt deklamera verser bl.a citerade han munken Franciskus av Asissi. Då var det spännande att smyga till hans tomt, sitta bakom en enbuske och lyssna. Jag minns också en sång som handlade om: ”Säll är den som har en vän, som har ett silleben i nacken”…. Vi barn var aldrig rädda för honom trots att han var lite ”störig” ibland. Passerade man hans stuga inträffade det då och då att han bjöd på äpplen eller karameller ur en glasburk. Så här kunde livet gestalta sig på det tidiga 40-talet.

 

Anna-Kaisa Hjelmberg/Fredriksson

Villa Mariendal

Handlaren Anders Johan Andersson erhöll lagfart på tomten Mariendal 1905. Köpet och tillträdet skedde troligen 1904.

Villa Mariendal uppfördes 1904-1905. A.J. Andersson, född 1837 den 26 mars i Kuddby församling, inflyttade från Hedvigs församling, (Lindö tillhörde S:t Johanes församling på den tiden) Norrköping 1905 den 4 november.

Handelsboden drevs troligen från 1906 och i samma byggnad telefonstationen från 1910 och poststationen från 1927.

 

Fotograf okänd

De första telefonabonnenterna på Lindö

Telefonstationen som var belägen i villa Mariendal på Lindöhällsvägen, hade till en början endast 5 abonnenter.

Telefonstationen hade följande öppettider:
Hvardagar okt - april 8-8   maj - sept 7-9
Hälgdagar okt - april 8-10 maj - sept 8-10, 2-8


1902 5 st

 
De fem första abonnenterna var följande:

Telefonnummer: 1  Otto Åkerman Grosshandlare, Strandhem 


Telefonnummer: 2  Norrköping Segelsällskap


Telefonnummer: 3  Gustav Andersson Handlande, Solhem


Telefonnummer: 4  A.J. Andersson Handlare, Mariendal


Telefonnummer: 5  Oscar Lind Lots, Ekudden

1915 7 st abonnenter Det skulle dröja ända fram till detta årtal innan det blev någon ökning av abonnenter.

1916    9 st abonnenter

1917  10 st abonnenter

1918 14  st abonnenter

1919 17  st abonnenter

1920 17  st abonnenter

1922 22  st abonnenter

1923 24  st abonnenter

1924 25 st abonnenter

Man kan ju inte säga att utvecklingen av fler abonnenter i Lindöområdet gick med blixtens hastighet. Nä på den tiden gick man varsamt fram.

 

Maud Brandin

Gideon "Kråka" Ringborg

Bild tagen 2011

Läs mer om Norrköping sista original, bosatt på Lindö.

"Kråka" bodde på Du reitzvägen 42. Huset finns fortfarande kvar, moderniserat, om- och till byggt. På 60-talet hade huset en grön fasad.

 

Klicka här för att gå vidare.

 

Uppgiftslämnare och fotograf Bertil Qarlzon

 

 

 

Vem var "Gusten" ?

Per Gustav "Gusten" Andersson

PER GUSTAV ANDERSSON KALLAD ”GUSTEN”

 

 

Född i S:t Olai församling i Norrköping den 20 maj 1865. Anställd som dräng den 22 mars 1919 hos handlaren Anders Johan Andersson, Villa Mariendal, Skogsängsvägen 32 i Lindö Villastad.

 

”Gusten” blev en känd person, han bodde i Lindö, nära 24 år. Den 22 januari 1943 flyttade han till sjukhemmet Sandbyhov, där han avled  den 16 augusti 1945.

Lindöborna ansåg ”Gusten” som ordningsman och pålitlig, men som lite udda person. Han hade fått en polismössa av någon, därför trodde ”Gusten” att han hade blivit polis  i Lindö. Han fick även en avlagd kuskkappa med blanka knappar av Lave Lavesson och det stärkte honom i tron på att vara ordningens upprätthållare.

 

På sommaren var det dans på lördagskvällarna vid Lindö Restaurangs dansbana. Många besökare åkte med Lavessons bussar från Norrköping. ”Gusten” ansåg sig såsom varande polis, att han skulle se till att det var ordning i busskön hem efter dansen. Därför kom han alltid iklädd sin polismössa och befallde resenärerna att ställa sig två och två efter varandra. Han var mäkta populär och det skämtades livligt på bussarna.

”Gusten” utförde även tjänster för telegrafverket, såsom utbärning av bland annat telegram och blev då ofta bjuden på en sup för besväret.

 

Nedanstående minnesanteckningar handlar om familjerna Andersson och Östling, där ”Gusten” var anställd.

 

Anders Johan Andersson född 26 augusti 1837, änkling 1893 och avliden den 8 augusti 1923. År 1905 öppnade Andersson en handelsbod i sin villa Mariendal, Skogsängsvägen 32, (numera Medvindsgatan), i Lindö Villastad. Andersson var ”Gustens” morbror. Omkring åren 1911-1912 öppnades en telefonväxel i samma villa. Åren 1937 till 1942 kunde Lindöborna hämta postförsändelser i telefonväxeln.

Johan Andersson dotter Maria född 1876 gifte sig med hamnkaptenen i Norrköping John Vilhelm Östling och bosatte sig i fastigheten Mariendal, vilket de hade övertagit. Sonen Bertil Östling, verksam i Lindö Villaägarförening, en förening som bidrog till att Lindöborna fick både buss, gatubelysning, vatten och mycket annat. Arne Östling, sonen, bildhuggare med bl.a. ett krucifix placerat i S:t Johannes kyrka. Dottern Ulla Runqvist f.d Östling har bidragit med att berätta om Per Gustav Andersson, ”Gusten” kallad.

 

Nedtecknat av: Karl Rosenblad och Gösta Ekstrand

Om posten i Lindö

Den 16 dec. 1927 öppnades poststationen Lindö Villastad i det rödmålade huset på Lindöhällsvägen 20, nuvarande nr 34. Postföreståndare var fru Maria Karolina Östling, som även förestod telefonstationen. Hon hade denna tjänst till 1932, då Emil Fridolf Thåvén, som också hade speceriaffären och café Roshyddan, tog över. Redan den 1 okt. 1933 blev det ny postföreståndare, nämligen kamrer K F Bentzén, som hade denna syssla till sin död 12 okt. 1939. Från 1 nov. samma år blev dennes hustru Margit Bentzén, senare omgift till efternamnet Elfstrand, postföreståndare och hade denna tjänst till den 1 juli 1954, då Nina Sjögren tillträdde. Efter henne har från 1 maj 1970 fru Lilian Broman denna befattning.

Den 1 jan. 1938 ändrades poststationens namn till Norrköping 7. Efter att ha fått hämta posten i fack fick Lindöborna den 1 sept. 1934 lådbrevbärning och ända fram till 1966 skedde sortering och utbärning från Lindö. Numer utgår ju all post och sortering från Norrköping 1. Den första brevbäraren hette J A Rosenblad och var trädgårdsmästare. Hans son, Karl Rosenblad, övertog senare utbärningen och som nummer tre i raden kan nämnas K G Lennart Johansson. Lönen utgick under dessa första år med kr 2.10 per tur under vinterhalvåret och med kr 2.50 på sommaren.

 

Uppgiftslämnare okänd

Svea Werners Lindöberättelser

BERÄTTELSER OCH MINNEN OM LINDÖ ÅREN 1907-1958

 

NEDTECKNADE AV SVEA WERNER, SKOGSHYDDAN

 

Att skriva historia är för lärde män och skriva memoarer skall den göra som upplevt och varit med där det hänt något. Men för den som inget sett och inget vet: inte har väl den något att skriva om, som är värt att minnas och att tänka tillbaka på. Kanske inte, men ändå!

Min barndom sammanfaller med Lindö samhälles (skall jag säga barndom) och min uppväxt följer med vårt samhällets tillväxt. När jag ser tillbaka på tiden som gått, så finnes det nog både händelser och personer som kanske inte helt skall glömmas: inga betydande händelser eller personer, men i alla fall förr var inte nu och nu är inte förr. Och människorna, ja var't hjärta har sin saga. Och nu skall jag berätta.

 

LINDÖ

Någon historiker är jag som sagt inte och skall och skall därför inte försöka mig på att skriva om varför Lindö heter Lindö, vem som har ägt det från grå forntid, medeltid och till slutet av 1800-talet då Lindö AB blev dess ägare och Lindö Villa­stad kom till, vet jag inte, men nog har jag en sida av Norrköpings Tidningar där D:r Hjalmar Lundgren med anledning av gamle Patron Nettelbladts (jag tror att det var 95:e födelsedag) skrev en hel del om Lindö, om Oxelstjärnska käppen, om ryssarna, hur de spred eld och förstörelse över Lindö. I min fantasi såg jag skäggiga moskoviter med bajonetter och lansar storma fram över ängarna från Bråviken upp mot gården däruppe i den vackra parken, kanske över de marker där jag nu har mitt hem.

När jag gräver i min trädgård, så kunde jag väl hitta någonting som de tappat under sin vilda marsch, men jag har ingen funnit.

Jag vet varför det finns en väg som heter Sjtärneldsvägen och varför vägen som går förbi min tomt heter Skogsängsvägen. Så har vi Galgberget, det är ju vi ju inte ensamma om. Ett Galgberg finns det väl lite varstans, men det är inte bara vår tids totalitära stater som har sådana.

 

Förr var Sverige en sådan stat som hade galgar. Var herreman hade en sådan där hans stackars underlydande, som försyndat sig, fick med sina liv sona vad han eventuellt förbrutit. Nu är ju straffet så beskaffat att den straffade skall uppfostras och ledas in på rätta vägar, förr, ja då hade han aldrig tillfälle att komma på rätta vägar mer i detta livet. Se där en liten reflexion! Det blir så, kan inte hjälpas.

Jag sitter och funderar och minns att författaren Wiksten talade en gång i radio; så även jag. Så har jag av en som ljög väldigt bra, hört talas om "Saltgärdet" där ingen säd växte för där hade en gång en skuta med saltlast sjunkit. Det var när sjön gick långt upp på det som nu är åker och trädgårdar. Man kan ännu se vass i diken och i tidiga morgnar och höstkvällar ligger dimman tät över vissa delar av vårt samhälle.

Så tänker jag på namnen Back, Rönntorp (Runna), Långtorp (se där, åter ett namn på en lång väg). Det var namn på torp. Wika, ännu ett som minns, brukades av torpare och fick göra dagsverken till herrgården. Så hade det funnits fiskartorp,

jag tänker då på Skogsäng och Udden.

 

Av Skogsäng finns ladugården kvar. Den är nu ett långt envåningshus, rödfärgat och med vita knutar, här Lindöhäll (åter ett vägnamn) en restaurant, som uppfördes av Fru Lina Törnell.

Fru Lina Törnell behövde en gästvåning, ja då gjorde hon sådan av denna ladugård, fejs och loge, hette det.

Fas och mor sade aldrig än "logen" när de talade om det huset. På den obebyggda tomten vid Ringborgs affär finns en igenfylld grop, som måste ha varit källare.

 

Udden, det andra torpet finns ännu kvar, nu ombyggt till en prydlig villa, ägd av släkten Otterhjelm. Där bodde en fiskare, ja, nu vet jag inte om det är riktigt sant, men råkar jag hört berättas, for in till sta´n en dag, torpare åkte på den tiden alltid efter oxar. Han for, men kom aldrig igen. Hans ungdoms älskade hade sänt honom en amerikabiljett och till henne for han och kom aldrig tillbaka, kvar blev hustru och barn. Sådant kunde hända förr som nu. Mor såg honom och hon tyckte inte att han såg ett dugg romantisk ut.

 

Så hörde jag om en annan torpare som när han såg korna betande på udden, han kom sjöledes från sta´n och hade väl fått lite starkare vatten och släcka törsten med, så han såg liksom i lite rosenrött, nåväl, han såg och sade, "mina barn, mina barn". Men nu kommer jag ihåg, det var inte fiskaren utan det var en sommargäst hos honom som såg och sade detta.

Så hör vi och skriver när vi skall riktigt noga pränta våra handlingar.

 

Skår och Rosendal det är namn på gårdar som hör till Lindö, Rosendal, det låga envåningshuset finns ännu kvar. Där fick barnen från Lindö, Westerbyholm och Händelö inhämta sina magra lärdomsrön. Nu ligger det sida vid sida med det höga vita hus med stora fönster vilket nu är Lindöbarnens lärdomsgård. Tiderna förändras ibland till det bättre, i detta fall det bättre. Detta om Lindö och namn på ställen och gårdar, kanske att så småningom något mera kan komma fram. I alla fall blev det litet historia och jag som sa" att jag inte var någon historiker.

 

SKÅR

Ett namn till får inte förbigås med tystnad. Skår, för en litet äldre generation än min har det namnet en särskild klang, Skårs loge, där dansades det var sommar och där mötte ungdomen upp till dragspelets toner trådde dansen. Där möttes

ungdom från villasamhället och ungdom från gårdarna och ibland blev det väl så att två möttes och fann varann. Det var nog så att förr var klass-skillnaden mera markant, så att sommargästernas ungdomar frekventerade väl inte denna balsal så mycket, fast det hände nog.

Men på den tiden var Lindö platsen för sommarnöje för familjer med många tjänare och det var väl dessa flickor som gick dit och jag tror nog de hade väldigt roligt och glädjen stod högt i tak. Men nu är den logen borta, likaså stugan, en vit stuga med två rum där två familjer bodde. Mittemot har en stuga till legat, man ser ännu idag en lämning av en källare, några stenar och buskar av syre´n och bärameller, en sorts sura plommon, oympade.

I den stugan har en man som hette Edman bott. Denne Edman var stamfar till släkten Edman, som ännu bor här. En son till denne byggde Elvudden nere vid Pampusbadet. Han hade många barn och många av dem och deras avkomlingar bor här åtminstone på sommaren.

 

Jag nämnde Pampusbadet, en ny skapelse, förr var där en badplats öppen. Men annars hade Lindö sitt badhus, vi kommer väl dit så småningom.

Strax intill Pampus ligger N.S.S. Klubbhus, "klubben" populärt kallad och det var Lindö societets samlingsplats och där dansade familjernas ungdomar och jag skall nog ägna detta också ett kapitel, som jag tror skall bära rubriken Lånciene Regime, men först skall jag nog berätta om "Gården".

 

 

 

 

GÅRDEN LINDÖ

Lindö är ju en herrgård, som styckats i tomter, men dess bördigaste delar äro ännu icke uppdelade, kanske en liten del, men förr var endast skogen och hagmarker kring sjön bebyggt med villor. Därför blev Lindö liksom två begrepp, Lindö gård och Lindö villasamhälle med vitt skilda levnadsförhållanden som nog måste ha sin beskrivning så gott jag efter förmåga förstår att skildra dem.

 

Alltså Lindö gård Herrgård, det betyder väl att herrar bott där till skillnad från Bondgård, som väl menas att där bor bänder. Vi minns väl riksens ständer, adel, präster, borgare och bönder. Alltså Lindö, en gård där adelsmän har bott.

D:r Hjalmar Lundgren har ägnat Lindö och Händelö ett kapitel i sin bok Minnets land och som jag nämnde i början i en uppsats i Norrköpings Tidningar med anledning av patron Nettelbladts födelsedag, han som levde i 100 år. Hans svärfar patron Ljungqvist ägde Lindö och det var han som sålde gården till Lindö AB, men undantog väl huset, för Solåsen, numera sjukhem, blev uppfört till arrendebostad. Sedermera såldes det huset till fröken Octava Lundell F:a Esping och Lundell. Jag kommer ifrån ämnet gång på gång, det var ju gården vi skulle höra lite om. Alltså Lindö, där var patron och där var statarna och där var ladugården, där man i nåder fick köpa mjölk. Mejeristen ville helst sälja mjölken i sta´n.

 

Patron Nettelbladt, han levde tills han blev ett hundra år, det var väl en sorts ambition att försöka bli 100 år för han dog snart därefter. Det blev auktion på hans ägodelar och med honom och hans hem gick en gammal tid till ända. Han var gift

två gånger. Hans första fru var född Ljungqvist och dog någon gång 1910. Det var den första begravning som jag hört talas om. Jag minns att det var på sommaren, en regnig sommardag och hon blev balsamerad, något underligt som dom gjorde med de döda så att de skulle se levande ut.

Jag minns allén vi gick igenom och stod väl och tittade på avfärden.

Sedan blev det frun nummer två, en bonddotter från Husby, "Fina i Husby", där en förening mellan herreman och bonde, skulle väl vara en s.k. mesallians, fast den frun var både rik och duktig.

Patron var hållen för att vara ytterst sparsam och då drevs väl jordbruket inte så rationellt som nu, så inkomsterna kunde väl inte bli stora. Jag minns att det fanns oxar som drog plogen på åkern. Det var visst väldigt dåligt hållna, stackars djur. Så fanns det också förstås hästar, kusken Fredrik Hasselgren såg till att de fick ordentligt med havre. Han ville ha fina djur, så där visste väl inte patron precis vad dom fick.

Så var där ladugården där korna fanns. På tal om hästarna så måste man nämna den fina vagn som patron åkte i när han skulle ut och åka. Vagnen var lika dan både fram och bak.

 

En gång spelades "Dunungen" som friluftsskådespel framför entrén till huset och då kom Dunungen med sin fästman åkande i den vagnen och då kom den väl bra till sin rätt (jag undrar var den finns nu).

Den andra fru Nettelbladt dog i spanska sjukan och allt var mycket tragiskt med det dödsfallet. Där var bröllop och där sjuknade bruden, värdinnan och många gäster. Jag var och tittade på det bröllopet, hade aldrig sett en brud förut, men jag kommer inte ihåg hur hon såg ut bara att brudparet kom ut och visade sig, att det dansades i salen, men värdinnan kommer jag ihåg. Hon såg väldigt ståtlig ut, svart klänning med stor spetskrage. Hon sjuknade samma kväll och dog några dagar därefter och sedan blev patron en "glad änkling" med många fruntimmershistorier. En spök­historia i samband med en död fru och en änkling, som varit ute i glada vänners lag, det var nu inte den här patrons utan en föregående. Han kom alltså hemåkande vid midnatt och då stod en stor hund med lysande ögon på gården och väntade. Patron sa helt lugnt "Gå in du, jag kommer strax". Nu för tiden händer inte sådana saker kanske på en gammal gård.

Innan vi slutar skall jag tala om att jag hört berättas om en fin marmortrappa och en underjordisk gång (skulle var roligt med lite upplysning).

 

FOLKET

Där fanns mycket folk som arbetade vid gården och de bodde nog inte så bra. Ett rum eller rum och kök var storleken på lägenheten, ofta var familjen stor. Bostaden som sagt liten och mycket dålig, aldrig nya tapeter, avflagad eller ingen målarfärg, drag överallt. Lägenheter som ej längre finns är Skår bostad för 2 familjer och heter Hultet. En stuga restaurerad är kvar, den låga, röda stugan invid vägen är nu riven, där var en gång skola. Så var det en stuga invid vägen till Berga villasam­hälle, en vitrappad stuga "Grindstugan".

Vägen till stán gick förbi däruppe på backarna och fram till Kråkvilan. Några särskilda personer har jag inget minne av.

En olyckshändelse vid bergsprängning kanske skall nämnas. Kyrkoherde Lindegårds far, anställd på gården, omkom vid en sådan händelse. Lindö gård blev upphovet till ett vackert familjenamn.

Jag skulle önska jag visste mer om folket som bodde ibland, flyttade eller kom till gården. Intill oss fanns affären och dit gick ju folk och handlade, men som sagt jag minns inte så mycket. Ett par flickor kände jag genom skolan.

Så Lindö gård får väl vara avverkad. Nästa kapitel blir väl samhället Lindö.

 

BARNDOMEN

Jag skrev att nästa kapitel blir samhället Lindö och på sätt blir det väl det, reala fakta och värderingar, samhället uppkomst och kommande utveckling med kanal, vatten och avlopp, brännande frågor, men jag är inte materialist utan en smula romantiker, you´ know. Alltså.

 

Barndomen skall jag plagiera Hj. Lundgren och ge det rubriken Minnets land. Jag är född i Sa Olai församling, men så stort minne av staden vid strömmen har jag inte, jag menar Skolgatan 22, Kvarteret Hatten som adressen löd. Jag var tre år när

vi beständigt bosatte oss i Lindö.

 

Min far tyckte om Lindö för att det låg utmed sjön, han älskade sjön med allt vad därtill hör. Jag minns att jag en gång frågade honom: Pappa vad skulle Du helst velat bli? "Sjökapten" blev svaret. Han var amatörseglare för nöjes skull, möbelsnickare till yrket, en enkel man, men nobel till karaktären. Gick sin väg rakt fram, brydde sig inte om vad folk tänkte eller tyckte. Frid över hans minne.

Så flyttade vi till Lindö, med kanariefågel och hund. Hunden hette Tossa min mammas första barn. Jag kommer som nummer två och hon som stora syster var gramse på mig för att jag kom och blev nummer ett. Hon levde i 10 år, då sköt

pappa henne. Vi kunde inte ha henne längre, mamma blev sjuk, en sjukdom som har satt sin prägel på hela vårt kommande liv, sedan blev inte allt så roligt längre. Allvaret kom in i mitt liv, jag var bara 9 år då. Jag var stolt över att vara född i sta"n,

var väl inte så fint, var jag nu fick det ifrån. Så att när en bälbeställd bondfru som besökte oss sa" till mig "Så vi är sockenbor vi" så svarade jag "Men jag är åt­minstone född i sta"n". Det är märkvärdigt, men vad somrarna var långa, jag minns nästan bara somrarna, men tänk en gång minns jag var det vinter med snö och pappa tog fram en sparkstötting och satte mig på den och så fick jag åka. Vi åkte till Händelövägen, det minns jag, tänk vad långt man fick åka i barndomens land.

 

 

 

 

ATT MINNAS

Vårt hus är en stor villa med sekelskiftets snickarglädje, verandor och sådant. Om somrarna hyrde vi ut till sommargäster och vår sommargäst i 10 år var Lindö AB disponent Theodor Du Rietz med familj. Där har vi åter ett namn på en väg, Du

Rietzvägen. Disponent Du Rietz kallades Grosshandlaren, förkortat av folket till grossis och av sin fru kallad Tutte. Han var så snäll så fin och vänlig och jag minns att alltid när han mötte mig så stannade han och log så innerligt, stötte käppen i marken och gnolade "Hör oss Svea".

Jag tyckte inte så värst mycket om det och det var väl det han såg och det tyckte han var roligt. Jag minns honom med vördnad och glädje.

På den tiden var somrarna väldigt långa, jag minns den ljuva tiden ett stänk av vemod. Nästan alltid sken solen, men regnade det någon gång och molnen kom upp i söder, ja då trodde jag att mormor gjorde dem där hon låg i sin säng därborta i Dagsberg och att det blev regn och då fick man hålla sig inomhus och det var också roligt. Vi byggde klossar, lekte med tennsoldater och modellerade. Vi klädde ut oss och det var väldigt roligt.

Jag hade ett litet lekrum inrett i en garderob, dockor och möbler, som min pappa hade gjort. Jag måste berätta om att en gång fick vi gå med Sofie, det var Carl Wilhelms barnvakt hem till Rosendal och på vägen dit var det så mycket maskrosor och vi plockade dem och utav stjälkarna gjorde vi kedjor. De är ju ihåliga och man kan göra långa, långa kedjor. Det tyckte jag var väldigt roligt.

Ibland på eftermiddagarna åkte vi med till Materialgården med Svensson. "Tenna", när han hade hämtat Wilhelms pappa från kontoret. Det var en droska med två hästar, en brun och en vit. Ibland när det var något främmande togs landån fram, en stor tung vagn och det var höjden av lycka att få åka i den.

När vi kom ned till materialgården var där mycket att leka med. Tänk alla blommor, som växte vid vägkanterna. Jag minns de gula "gubbtänderna" som växte i sanden där nere. Så var det sandgröpperna med fin mjuk sand, där byggde svalorna bon, i hål i sandbanken. Så var det stallet med hästarna och korna, planket med den stora porten, svår att öppna.

 

Till Svenssons fick jag gå en gång till Ruth, dottern. Hon hjälpte mig att sy dock­klänning, den var vit med röda prickar.

Min pappa hade hjälpt dem med någonting och så hade mamma och hon gjort upp om att jag skulle gå dit. Jag minns att jag tyckte det var väldigt retligt.

Jag var rädd att jag skulle bära mig dumt åt, jag var vänsterhänt och det var ett handicap. Jag sprang genom dungen, nu inhägnad, en stor skylt uppsatt på ett träd "Väg förbjuden".

 

Carl Wilhelm har jag nämnt, han var den yngste av Du Rietz-barnen. Det var stor åldersskillnad mellan den äldste och den yngste. Gerda, sjökaptenens fru, som for på de sju haven. Hon och hennes man kom hem ibland och då var det alltid någon sensation.

 

En gång hade de med sig en björn och så fick vi turkisk marmelad, en seg, vit och söt, pudrad med talk, så fick vi lergökar att blåsa uti.

Så fanns där också Sven, som var väl något av en gossen Ruda. Modig och full av rackartyg, ville inte läsa, slogs med sina informatorer när dom ville att han skulle läsa. Ville inte tvätta sig, åt bara vetesmörgås med mjölk, kokade kola.

Blev osams med jungfrurna och ville aldrig ge sin lille bror att smaka.

Affärsman från början, när han skulle köpa gott hos tant Lina i affären delade han en krona i fyra delar alltså 25 öre i taget, han vann på det.

 

Tant Lina, ja det var "grannas" det. Farbror Andersson som hade affär och där var tant Lina som stod i affären och där var mycket att se och mycket att köpa, presentaskar t.ex. kostade 5 öre med ring och allting, bröstsocker och bokstavskex man kunde lägga ut sitt namn med dem.

Vackra planscher hängde här och där. Vid ena sidan stod silltunnan, på hyllan över de stod bunken med malet kött, hålkakorna, mandelkubbar och 2-öresbullarna och "studenterna". På hyllan över den låg tyg, strumpor och små ylleschalar.

En gång köpte mamma en åt mig. Jag hade en sådan tandvärk, det var mitt i vintern och min pappa drog mitt till sta´n på en kälke. Jag tyckte det skulle bli så roligt och så brukade tandläkaren ge de barn som var duktiga och inte skrek en slant och det hägrade skall jag säga. Jag blev inte utan, fick visst 10 öre för mycket pengar.

Tänk en gång fick jag av en farbror 5 öre och så var jag så dum så jag stoppade den i en sparbössa som var min mammas. Den var ett negerhuvud med hål i huvudet. Trots alla ansträngningar kunde jag inte få ut den som jag ville. Då ville jag slå sönder den, men fick inte för mamma, vilket jag tyckte var mycket skamligt.

 

Ja så var det affären jag berättade om. En sida var upptagen för kryddfack, över dem hyllor för gott och så litet leksaker, mjölbingar och över dörren mot köket en hylla med lampglas och porslin. På den sidan där dörren var fanns två fönster med några burkar i ena fönstret, skyltningen i det andra minns jag inget av. Vid dörren var två stycken silltunnor och över dem sillvågen med stenar till vikter och tidningspapper att svepa sillen i. Dörrklockan pinglade när man gick i dörren.

Till jularna fanns där julgranskarameller och glaskulor, ljus som man fick till julklapp. Jag och mamma var en gång och skulle köpa julgransprydnader. Hon och jag hade inte samma smak, jag hade fastnat för en grå sak med röda små upphöjningar omkring som hon tyckte var förskräckligt ful och som hon inte köpte. Man det blev ingen riktig frid den julen, så när det blev vardag igen så fick jag allt gå ner och köpa den, som tur var den inte såld. Jag har den kvar ännu, men nu börjar den bli mycket skröplig.

 

Så var där också en telefonväxel i rummet intill, Farbror Anderssons rum. Den var mycket märkvärdig med hål och pinnar och en vev, som tant Lina veva på och så mikrofonen, luren som vi sa, som hon talade i, hostade lite' och sade "Lindö växel, påringt". I rummet satt farbror Andersson ibland och läste sin tidning. Där blommade också azaleorna på skrivbordet varje vårvinter, på byrån låg en sak att titta i, vyer som förstorades och blev perspektiv på bilden. Under skrivbordet fanns speldosan. Under av alla under!

Den har nu övergått till äldste dottersonen, men jag tror att hans pojkar har skadat den, men den kan väl lagas, hoppas jag.

 

Dotter, det var tant Östling, gift med snälle farbror Östling. Han tyckte så mycket om barn, tog oss med ut i skogen, där han lärde oss att höra. Ibland hade han sin blockflöjt med sig och härmade med fåglarnas läten. Han spelade också fiol, en låt, det var väl en vallåt för den härmade han kors läten. O, vad vi beundrade och lyssnade.

 

Där var sönerna Bertil och Arne och lilla Ulla.

Je där pojkarna var väldigt bortskämda, när de skulle äta smörgås skulle det vara en hel hålkaka med smör på som de åt så mycket de ville på, sedan kastade de bort den. Arne grät mycket och hade visst icke så stor matlust.

De tog honom till Marbydoktorn, där han fick medicin för detta.

 

 

 

 

 

SOM DE GAMLA SJUNGA KVITTRA DE UNGA

Det kom allvar i tiden, det drog ihop till krig, första världskriget. Och vi fick höra talas om landstormsrörelsen och bazarer som anordnades för att skaffa pengar till den och då tänkte vi sådant ska' vi också göra.

Vi rådslog och lite hjälp fick vi väl av ungdomarna, som stödde oss med råd och dåd. Själva beslöts vi att en plats skulle inhägnas. Sagt och gjort. Vi spände rep mellan träden och på dem hängde vi säckar, gamla mattor och vad vi kunde få tag i. Huvudsaken var att ingen som icke betalade skulle kunna titta in. Och skulle då underhållningen anordnas. Pretentionerna fick väl inte vara så stora, men jag minns att vi hade gottbord och spåkärring. Själv var jag en geisha i kinomo och uppsatt hår. Jag hade fått det så fint uppsatt med lockar, så huvudet blev så stort till min lilla kropp. När mamma fick se mig undrade hon vad det var för en liten dam. Men en sak fick vi lära då för livet. Vi hyrde ut spel också, krocketspel och så ett spel med ringar, som skulle fångas på spjut. Det senare spelet var det en flicka som rådde om. Hon var inte så pigg att låna ut det, men det beslöts att jag skulle ansvara för det. Det gick jag med på. Så försvann en ring och flickan kom till mamma och pappa och sa; "en ring är borta och Svea har ansvarat för att inget skulle komma bort och nu vill jag ha ringen tillbaka eller en ny"

Då sa' mina föräldrar till mig att har du tagit ansvar för det, så får du också stå för det. Snopen och ängslig gick jag ut och leta och hittade ringen som tur var. Men då lärde jag mig för livet att icke lova mer än man kan stå för.

 

Jag var inte mer än nio år och så mycket mera kommer jag inte ihåg av festen, men vi fick väl in en 10-11 kronor och de pengarna skulle överlämnas. Och det var spännande det! Jag och Carl Wilhelm skulle överlämna dem till ordförande i förening och det gick så till. Vi fick åka till sta'n med C.W:s pappa i droskan som drogs av två hästar.

 

Vi åkte då först ned till hans kontor, som han hade i Grand Hotel. När vi avlämnat honom där åkte vi Drottninggatan rakt upp och sedan Västra Promenaden upp till Militärskolan, det hus som nu är Kommunala Mellanskolan och där stannade vi. Där vid grinden stod två vakter med gevär och bajonetter och så var där två små runda torn, som kallades vaktkur, hade aldrig hört talas om det förut. Jag minns att jag tyckte de såg väldigt underliga ut, men där skulle vakterna stå när det regnade. En av vakterna kom emot oss och frågade om vårt ärende, som vi då omtalade. Han förde oss in i byggnaden och vi kom in i en stor sal och där satt vid ett stort bord några herrar och en av dem var överstelöjtnant Lokrantz och vi lämnade honom pengarna. Han lät en annan herre skriva ett kvitto på pengarna sedan de räknat dem.

 

Så fick vi några berömmande ord, vilket vi ju hade räknat med. Det är nog svårt att icke låta den vänstra handen veta vad den högra gör, både för små och stora. Jag minns att vi blev omnämnda i tidningen, dock inga namn, bara att ett par barn också ville hjälpa till.

Detta var först bazaren. Vi hade två till, nr två har jag inget minne av. Misslyckad blev den icke för jag minns när vi överlämnade pengarna. Jag vet inte till vad ändamål. Det var i ett affärshus på Saltängen, till en farbror som hette Fristedt, jag förstår inte varför jag ej minns mer.

 

Men den tredje minns jag rätt så mycket. Och så var den tredje av den minns jag mera. Innan jag berättar om den måste jag tala litet om Gusten för han spelar en rätt så stor roll i den. Ja Gusten ja, det är Gusten som är med överallt, alltid! snar i vrede och snar i glädje, gla' i fruntimmer och stor barnvän. Han kunde säga ungefär så här: "Godda' på dej, flicksudd elle pojkdito" i vilket talltopp vill du sitta i? i den eller den, och så kunde han fråga t. ex. "Vill du ha skorna längre" om man då svarade jaa, så svarade han "Skarv dom då" plats för skratt hä-hä-hä "10 meter"!

Och alla språk han kunde, ni skulle ha hört allt underligare och underligare ord, säkert var det ingen mer som kunde dem och när han sjöng!!, det var toner, det på egna melodier. Han diktade orden allteftersom han sjöng. En gång kom han till en julgransplundring. När vi dansade som bäst kom Gusten in och började dansa med och så sjöng han: "Jag fattige lappman, jag bor uti Lappland, jag betar mina renar mellan berg och stenar" om och om igen och så dansade vi runt, runt, Gusten satte klackarna hårt i golvet och glädjen stod högt i tak.

 

En annan gång minns jag var också en julbjudning hemma där han bodde, han gungade en liten pojke på sitt knä. Det var Johan och Gunnars pappa och då sjöng Gusten "Boa, boa, boa" och det tog inte slut förrän han blev tillsagd att sluta. Man stod bara och njöt, vilka toner, vilken sång, nu får vi väl kalla den Swing eller något ditåt, då var det bara barnen, som uppskattade hans konst. Och när vi skulle ha en bazar så skulle vi ha en högtidstalare, för så brukas vid dylika fester, det hade vi hört, så naturligtvis skulle Gusten tala och han talade. Han öppnade festen, det skulle väl någon av arrangörerna gjort, men ingen kunde väl det och så gjorde Gusten det på ett rart sätt. Själv har jag glömt det, men många år efter träffade jag en fru som besökte festen, hon berättade att han talade om vad ändamålet var för. Han yttrade ungefär så här: "de' är fattige barn, barn som inga mamma har". Vi var socialt intresserade då, vi som njöt av sol och sommar, badade och lekte dagen lång. Vi hade hört att det fanns barn som bodde i trånga, mörka rum inne i sta'n och aldrig fick komma ut på landet.

 

Och nu fanns det barnkolonier dit barnen fick komma på sommaren och till dessa skulle de här pengarna gå, men Gustens högtidstal av det minns jag en del.

Det var om en resa som  han hade att han gjorde till Stockholm. Han körde med ett par stutar, det är manliga kor det. Han körde med de där stutarna och så mötte han en dalkulla och hon fick åka med honom, men det skulle hon inte ha gjort för det bar i diket med stutar och allt, det var spännande värre. Oh, vad vi skrattade och jag har inte glömt det, men vad som blev slutet på resan har jag glömt.

 

Vad jag också minns var att farbror Östling (Johan och Gunnars farfar) gjorde småknep och hyss som hängdes upp att se på, däribland tog han ett snöre som drogs igenom en sax och det blev Tåget genom Sachsen, det tyckte jag var väldigt knepigt.

 

Och så minns jag att vi hade lotteri och då vann Gusten en kokbok, reklam från en margarinfabrik. Då var det någon som föreslog att han skulle ge den till en flicka han tyckte bäst om och det blev jag som fick den och kände mig mycket hedrad.

Festen ägde rum på nuvarande Östlingska gården. Den bersån fanns under en stor rönn, som var så stor att grenarna bildade tak. Runtomkring växte en syrenhäck med ingång. Nu är rönnen borta, bara häcken finns kvar, men det var en väldigt fin berså.

Vad vi fick på denna fest vet jag exakt, ty jag har ett litet gulnat klipp ur tidningen, som jag gömt och där står att resultatet var 14 kronor och 13 öre till förmån för skollovskolonin i Säter. För detta fick vi ett vackert tack från kolonien och styrelsen framfört av ordföranden kyrkoherden i Hedvig Gotfrid Eklund.

Han skrev bl.a. att vi aldrig skulle glömma och tröttna på att tänka gott och göra gott mot våra medmänniskor. Och nog har sådant välsignelse med sig.

Vi hade roligt och vi kände att vi skulle göra andra nytta med vad vi gjorde och ingen av oss har nog glömt det.

Det var i varje fall inget att skämmas för, och nu tänker jag på bibelordet; Det är saligare att giva än att taga.

Nu finns inte Gusten mer, han dansar inte mera, han sover tryggt under kullen på kyrkogården. Och pojkarna som var med de äro män av staten och själv är jag Tant Svea.

 

 

 

 

EPILOG

Svea Elisabet Sofia Werner föddes 1904 20.4 i Sa Olai församling, Norrköping av föräldrarna:

 

FAR                                                                                                                           MOR

Snickaren August Werner                                              Hilma Josefina f. Karlsson

Född 1844 18.10 i V. Husby förs.                                 Född 1872 16.4 i Dagsbergs förs.

Gift 1903 16.4                                                                                                           Gift 1903 16.4

Död 1924 9.1 i Sa Johannes förs.                                  Död 1959 5.9 i Sa Johannes förs.

 

 

August Werner köpte tomten 1906 av AB Lindö Säteri och uppförde villa Skogshyddan och familjen inflyttade till Lindö 1907.

 

Svea Werner samlade på minnen och upplevelser, som hon

på sitt sätt minns dem, vilket framgår av hennes nedtecknade berättelse.

 

Svea Werner var allmänt intresserad av att följa händelserna som ägde rum i Lindö, busstrafiken startades, telefon- och post­station öppnades, bröllop på Lindö Herrgård och mycket annat.

Stommen av hennes minnen var handskrivna noteringar på pappersark som sedan sammanställts av Ulla Runqvist, född Östling, själv Lindöbo på Mariendal och barndomsvän med Svea.

 

Svea Werner flyttade från Lindö - efter modern blivit sjuk och vårdades på sjukhem - 1958 23.9 till Matteus förs, Norrköping och avled i denna församling den 3 januari 1987. Hon var ogift.