Lindö Gård

Den första kända ägaren till Lindö Gård hittar vi enligt historiska källor under 1200-talets första hälft och namnet är Katarina Sunesdotter. Hon härstammar från en stormansätt i Västergötland och gifte sig med en man som hette Erik Eriksson. Dessa namn låter väl föga bekant, men om vi säger drottning Katarina och kung Erik ”den läspe och halte”, klarnar måhända bilden något. Katarina medförde ett betydande jordkomplex vid sitt gifte med Erik dels genom arv från Sverkersätten genom sin mor, dels från Folkungaätten genom sin far, men även från danskt håll via sin mormor. Sannolikt ingick Lindögodset i detta arv, från vilket håll är dock obekant. Äktenskapet mellan Katarina och Erik blev barnlöst varför Katarina år 1250 skänkte egendomen Lindö till Gudhems nunnekloster i Västergötland. Hon var vid denna tid änka efter nyligen bortgångne Erik och kände kanske att hennes egna krafter var på upphällningen, varför hon genom denna gåva (själagåva), ville förvissa sig om att själamässa skulle läsas över henne. Drottning Katarina drog sig slutligen tillbaka till Gudhems kloster där hon avled 1252.
 
Hur länge Lindögodset stannade i Gudhems klosters ägo är okänt, men klostrets namn lär förekomma i ett bytesbrev med Birger Jarl, Sveriges härskare 1248-1266. Han lär ha stått på god fot med såväl dåtidens kungahus som kyrkan, vilket fick till följd att hans plan att tilldela sina söner "vissa lotter i riket", blev välvilligt behandlad på s.a.s. högre ort. Kanske var Lindö gård här involverad i någon form av bytesmanöver mellan Birger Jarl och Gudhems kloster? Detta är emellertid endast spekulationer i avsikt att täppa till ett hål i gårdens ägarebild.
 
Vi gör nu en resa i tiden fram till 1500-talets första hälft och finner då att epoken Oxenstierna på Lindö begynner här. Det talas om att Lindö vid denna tid, 1543, består av tre frälsehemman, vilka tillhörde friherre Gabriel Kristiernsson (Oxenstierna). Lindö gård upplät han redan under sin livstid åt sonen Erik (Gabrielsson) Oxenstierna.  Under denna tid börjar egendomen Lindö omnämnas som säteri.
 
I arvsskiftet efter Erik Oxenstierna tillföll gården hans yngre bror, Johan. Dennes äktenskap med Christina Gylta resulterade ej i några bröstarvingar, varför Lindö säteri övergick till broder Eriks ättlingar. Dennes son Carl (Eriksson) Oxenstierna, blev därigenom nästa besittare av egendomen.
 
Efter dennes hädanfärd år 1629 gick Lindö säteri i arv till Erik. Denne Erik (Carlsson) Oxenstierna blev den förste som fick bära ättens namn ”Oxenstierna af Eka och Lindö”.
 
Själv lämnade Erik jordelivet 1662, men hade dessförinnan begåvats med en son, som även han fick namnet Erik och som följdriktigt blev nästa ägare till Lindögodset. Under dennes tid kom detta att omtalas som ”välbebyggt säteri af gammalt allodialfrälse”. Erik (Eriksson)Oxenstierna ”af Eka och Lindö” bebodde gården och drev lantbruket där med ”eget folk och avel” fram till 1688 då han utarrenderade godset till en herre vid namn Jacob de Marez. I och med sistnämnda ägarens bortgång 1692 avslutades epoken Oxenstierna på Lindö vad gäller svärdssidan. Kvar fanns emellertid en kvinnlig arvinge, Margaretha Oxenstierna, änka sedan 1685 då hennes make, Johan Christoffer von Scheiding avled. Genom en uppgörelse med Margaretha O:s förmyndare, gick Lindö säteri genom köp över till Louis de Geer d.y., son till den ”store” Louis de Geer, året var 1693. Härefter och fram till omkring 1724 var säteriet i släkten de Geers ägo genom arvingar till Louis de Geer d.y.
 
Nästa ägarskifte sker genom att Lindö gård återigen går i handel, köpare är Carin Horn av Marienburg gift Sperling och härmed börjar en ny period med gemensamt ägande av såväl Lindö som granngården Händelö, till att börja med genom ätten Sperling.
Första namnet på svärdssidan av denna ätt som träder in i ägarebilden, blir Kasper Otto Sperling, genom giftermål med tidigare nämnda Carin Horn. Paret fick 1699 en son, som kom arr lystra till namnet Carl Göran och så småningom titulerad kammarherre. Efter föräldrarnas bortgång blev han genom arv ägare till såväl Lindö som Händelö gård.
 
I sitt äktenskap nummer två med Eva Catharina Falkenberg af Bålby fick han 1747 sonen Göran Kasper Sperling, som hade oturen att drabbas av ”kopporna” och avled av denna farsot 1769 endast 22 år gammal, ogift och barnlös. Han blev därmed den siste av den grevliga ätten Sperling vad svärdsidan beträffar. På spinnsidan framlevde dock systern grevinnan Catharina Gustaviania Sperling. Hon uppvaktades av den betydligt äldre friherren Knut Henric Leijonhuvud och bröllop ägde rum på Händelö år 1770.
 
Vi har nu således fått ett nytt namn i ägandelängden till Lindö Gård men även en äldre bror, Axel Gabriel Leijonhuvud stod skriven som ägare, oklart är dock om ägandet var gemensamt eller var för sig. Bröderna Leijonhuvud gjorde sig kända för sin såväl litterära som konstnärliga begåvning och var bl.a. verksamma som översättare.
 
Från att ha utgjort arvegods blev nu Lindö Gård återigen en handelsvara och som köpare inträder denna gång brukspatron Christian Eberstein, året är 1789.
Den senare var på sin tid en mycket välkänd person, dels genom sin skicklighet som affärsman, dels genom sin driftighet som näringsidkare inom ett stort antal branscher, men även på grund av sina generösa gåvor och donationer. Framför allt gynnades utbildningsväsendet och kulturlivet i Norrköping men även kyrkan fick sin beskärda del, t.ex. genom bekostandet av en altartavla av Per Hörberg till Hedvigs kyrka. Christian Eberstein rankades 1801 som stans rikaste man med en förmögenhet som enligt egen utsago uppgick till 2 800 000 daler silvermynt, en för dåtiden mycket betydande summa.
 
Nästa ägare blev Johan Gustav Norstedt. Vid hans frånfälle 1846 såldes egendomen Lindö 1847 till friherre Gustaf Nils Stjerneld och i affären ingick även granngårdarna Händelö och Västerbyholm.
 
Lindö Gård såldes nu till Thor Melker Noréus och fanns i släkten till 1874 då den återigen såldes till Frans Alfred Krumlinde.  I början av 1880-talet var det dags igen Krumlinde ut och A.H.Ljungqvist in. 1898 köpte Edvard E. Åkerberg gården. Köpesumman var 160 000 kr Säljarna fick inskrivet i köpekontraktet ett förbehåll som gav dem rätt att under viss tid få använda herrgården som bostad, samt att få tillgång till befintliga park-och trädgårdsområden. Köpehandlingarna upprättades av dåvarande häradshövdingen Ernst Söderkvist, som borgensman för Edvard Åkerbergs förpliktelser gentemot säljarna uppträdde grosshandlaren C.Th. Du Rietz och man kan här skönja ett bulvanköp. Samma år d.v.s. 1899 transporerades köpet på AB Lindö Säteri, ett bolag som bildats av C.Th. Du Rietz och hans kusiner, med avsikt att genom markförvärv exploatera och utveckla Lindö till ett modernt och exklusivt villaområde. Något gick snett och bolaget trädde i likvidation år 1938, dock efter att ha uträttat mycket på sin väg mot slutmålet.
 
Nu är vi framme vid den sista ägaren av privat karaktär till Lindögodset, Gustaf Evald Nettelbladt född 1850, tillhörande en gammal Norrköpingssläkt. Han började 1904 som arrendator av gården och sedermera som ägare, detta efter förärv från konkursboet efter AB Lindö Säteri. Inför sin 80-årsdag donerade Gustaf Nettelbladt Lindö Gård m.fl. stadsägor i S:t Johannes församling till Norrköpings stad med tillträdesdag 1 jan, 1930 ”i det skick, vari de då befinna sig”. Överlåtelsen var dock förenad med vissa villkor av Gustaf N., t.ex. att under återstående livstid få hyresfritt bebo och disponera hela övre våningen med vind i corps de logis-byggnaden, vidare en årlig livränta, uppgående till 3000 kr, samt slutligen att Norrköpings stad skulle övertaga betalningsskyldigheten för samtliga skulder som vid överlåtelsen fanns i egendomen, liksom för samtliga förfallande skatter. Detta accepterades med mindre justeringar av stadsfullmäktiges beredningsutskott den 25 november 1929. Gustaf Evald Nettelbladt alltså vid denna tidpunkt närmare 80 år, men mycket vital. Han firade sin 100-årsdag på Lindö gård och avslutade sitt liv nästan 101 år gammal på Lenningska sjukhemmet.

Publicerat december 2020, källa: text från Agneta Pressfeldt

Foto: Bertil Qarlzon

Lindö herrgård fotograferad från nuvarande Skårvägen strax efter korsningen med Bråviksvägen. Droskan torde ha tillhört Herlog Ljunqvist. Kusken och de på vägen stående personer förmodas vara anställda vid Lindö herrgård.

Fotograf okänd. Uppgiftslämnare Gösta Ekstrand.

Lindö gård, Trädgårdsmästarvillan

Fotograf okänd

En gammal bild av Allén vid Lindö gård

Fotograf okänd

Antal anställda på Lindö Herrgård mellan åren 1693-1846

Jul 1922

Wera Johansson poserandes vi ett av de träd som ingick i den gamla allén vid Lindö gård. Bilden troligtvis tagen någon gång på 1940-talet. Fotograf okänd.

Lindö Gård 1902

Fotografiet visar södra fasaden och västra gaveln av Lindö herrgård. Mannen på trappan torde vara Herlog Ljungqvist. Damen vid trädet hans hustru Emma Sofia Teodora Ljungqvist, född den 20 september 1833 och död 3 februari 1892. Den äldre mannen utanför herrgården kan vara sedermera arrendatorn av Lindö gård, förvaltaren Gustaf Nettelbladt, född den 28 november 1863 och död 22 augusti 1908. Pojken på bilden kan vara en av Ljungkvists söner.

Fotograf okänd, sammanställt av Gösta Ekstrand

Flygel vid Lindö gård

På bilden ses en av två flyglar som fanns vid Lindö gård, bilden troligen från 40-talet. Huset revs i början av 60-talet. På platsen ligger idag förskolan Kompassen.

Fotograf okänd

Lindö gård hade två tillhörande flyglar, varav detta är den västra flygeln. Längst till höger i bild skymtar även den östra. Flyglarna revs på 1960-talet.

Fotograf okänd

Lindö Gård, gamla villan, utnyttjades som bostad åt arbetare vid Lindö Herrgård i många år och ända till dess att Lindö, Skår och Rosendahl såldes till Norrköpings kommun. Personen längst till vänster är morfar till Lindö-Berga hembygdsförenings ordförande 2010-2019 Bertil Qarlzon och hette ???? Lundgren. Troligtvis är damerna mostrarna Maja o Riken Lundgren.

Fotograf okänd, uppgiftslämnare: Bertil Qarlzon

Stallet vid Lindö Gård

2018 28 08  Rivning av stallet vid Lindö gård har på börjats.

Gustaf Nettelbladt

En av ägarna till Lindö gård Gustaf Nettelbladt här tillsammans med MajkenSvedberg. Donatorn av denna bild är Annakarin Svedberg, och det är alltså hennes mamma och morbror som står på trappan. Bilden är från 1933.

Fotograf dock okänd.

Karamellstruten försvann, Gojan svor vid julmaten 

1922, då jag var en liten flicka på 10 år, bodde vi på Lindö gård, där pappa var rättare. När julafton kom hade patron Nettelbladt varslat rättaren om att han ville ha en släde, häst och ett barn som skulle hålla tömmarna, när han lämnade hästen för att uträtta ärenden i staden.
Men någon pojke fick inte pappa att följa med patron. Pojkarna var rädda – de mindes de otaliga gånger då patron viftat med käppen till dem då de hade haft ofog för sig. I stället blev det då jag som skulle följa med till staden. På julaftons morgonen hade jag ingen lust att åka ifrån alla julförberedelserna, men det var bara att klä på sig ordentligt och gå upp till stallet. Kusk med häst och släde var färdiga och hästen var bjällerklädd. Så satt jag då i släden och kusken körde fram till stora trappan där patron, stor och välklädd trängde sig ner intill mig. Hästen var visst glad att komma ut för han sprang nerför ladugårdsbacken så att jag blev rädd. Det var gott om snö vill jag minnas.
Lindövägen var bred och snön låg orörd, trafik var det ju ingen på den tiden. En buss av den tidens modell mötte vi och patron höjde piskan till hälsning. Så småningom kom vi till staden och kyrkogården. Där låg snön så vackert och patron pulsade iväg med sina två kransar. Själv satt jag där med tömmarna i händerna. Hästen sparkade ibland och viftade med svansen. Jag var lite rädd för stora djur, pappa visste inte det då.

Struten försvann

Så var vi på väg genom staden till Nya torget. Patrons handelsman var Tillman. Det tog en stund till men så kom patron och handelsman med varorna som placerades under fällen på golvet. Jag fick en lång strut med karameller av handelsmannen. Vi tog oss varsin karamell med stela fingrar, patron och jag. Sedan stoppade han struten i sin stora rockficka på andra sidan så att jag inte skulle se hur han tog sig en karamell ibland på hemvägen. Själv fick jag bara en till karamell under hela vägen hem och struten försvann.

Medan vi var vid Nya torget gick patron till Sveabasaren och handlade några julklappar. Jag satt och undrade vad det kunde vara i de vackert inslagna paketen. Hemresan gick fort. Patron satt tyst vid tömmarna och själv sa jag inget. Vi var snart vid i ladugårdsbacken igen och där stod farbror Hesselgren, kusk och en vördad hästkarl. Till och med patron hade respekt för honom. Hästen fick inte se slutkörd ut.

På stora trappa stod hushållsfröken Johansson och tog emot oss. Vi lastade av alla saker och jag stod och höll tömmarna för kusken var med uppe i våningen. Han skulle ha sig en julsup, sa patron. Hästen fick sina sockerbitar, när kusken kom ut, och blev omklappad och förd till det varma stallet.

Middag med patron

Själv var jag beredd på att få niga adjö och kila hem. Jag hade mina två mindre bröder, som väntade att vi skulle klå julgranen. Men hushållsfröken säger då åt mig att följa med upp och äta jul med dem. Så nära herrgårdspatron hade jag aldrig varit förut! Att få gå in var för mig lite av ett äventyr i överkant.

Fröken fick gå efter mig i trappan och skjuta på mig i ryggen, jag var så blyg. Väl inkommen såg jag det stora julbordet. Det stod i rummet vid balkongen. Julgranen var klädd och tändes när vi satte oss till bords. Fröken hade dukat för fyra och jag undrade vem som mer skulle vara med. Patron kom med sin papegoja och placerade den på ryggstödet framför tallriken. Så satt jag där, med papegojan intill mig. Vi hade fått dop i grytan båda. Jag undrade hur det skulle gå med gojan, men hon pickade och slängde med huvudet så det stänkte lång väg. Det såg så skojigt ut att det var svårt att inte skratta. Men plötsligt blev fågeln arg på skinkbiten för den började svära, visserligen lite otydligt.

- Vad säger hon? Sa patron, han hörde dåligt.

Lära svära

Fröken skrattade bara och sa något annat. Hon tittade på lilla oskyldiga mig för hon hade hört hur pojkarna försökte lära gojan dessa ord när hon satt på balkongen ibland. Så var det äntligen dags att få gå hem. Patron kom med två paket som jag skulle ha. Ett var från Sveabasaren, det andra hade fröken slagit in i brunpapper, och eftersom benen på docksängen stack ut var det ingen hemlighet. Patron berättade att docksängen tillhört hans bortgångna barn.

Äntligen var det fina herrgårdsäventyret slut och jag sprang hem med mina saker.
Kvällen kom och med dem julklapparna. Stiligast var dockan patron köpt åt mig. Den var av tyg men med ett vackert huvud och hår som gick att kamma. Jag minns hur mamma sedan flera jular köpte nytt dockhuvud med hår och sydde nya kläder till dockan, och då var hon lika fin och kärkommen igen.

Berättelse av Wera Johansson

Lindös första transformator.


När man närmar sig Lindö från stan så är det första man ser en stor ladugård och bredvid den ett torn som kan vara vad som helst. Sanningen är att du ser Lindös första transformator. Den är byggd i murat tegel och syns på långt håll. Den byggdes 1916 då fanns det en del stora sommarhus som ville ha elektriskt ljus i sina bostäder. Efter ett besök på stadsarkivet kunde vi se att den första personen, som fick el, var en herr Beckman boende i Beateborg på Lindöhällsvägen. Detta skedde 12 aug. 1916.
Några andra som fick lite ljusare var Konsul Göhle Villa Göhle, August Werner, Arkitekt Gustaf Paulsson  boende i Kullen på Skårvägen, E.A.Eriksson  Erikshäll, Apotekare Axel Eriksson Högås, H.Blom Disponent, Handlare Andersson Mariendal. Det dröjer innan Lindö Gård som var granne med transformatorn blev ansluten till elnätet. 

Lindö fritidsgård
Var verksam mellan åren 1967 till xxxx

Lindö fritidsgård. På bilden ser vi från vänster, Mikkel Gade och Ingvar Wiman i färd med att laga mat i fritidsgårdens kök, under en matlagningskurs. Bilden är från 1969.

 

Uppgiftslämnare och fotograf Bertil Qarlzon 1969

Discokväll på Lindö fritidsgård på mellanvåningen i huvudbyggnaden som tidigare var bostad åt ägaren för gården. Lindös första discjokey var Bertil Qarlzon.

 

Uppgiftslämnare och fotograf, Bertil Qarlzon 1968

Lindö fritidsgård

 

Bilden, två dansande tjejer från invigningsdagen.

 Verksamheten vid Lindö fritidsgård startade hösten 1967. Detta har väl varit en av de gårdar som redan från början verkligen kom att göra skäl för namnet fritidsgård. Där har alltid funnits aktiviteter för alla åldrar. Det föreningsliv i Lindö som inte haft egna lokaler har i hög grad haft Lindö fritidsgård som sin hemvist. Det har också successivt vuxit fram en hel del utomhusanläggningar i anslutning till gården. Det har kommit till lekplats, bollplan, tennisbanor, skridskobana, kälkbackar m m.

 

Foto: Bertil Qarlzon, 1967


Jan Palm är konstnären bakom vidstående verk. Jan var också en flitig beökare på den gamla fritidsgården vid Lindö Gård på 60-talet eller början på 70-talet.

Bilden publicerad 2020-04-12

Lindö fritidsgård 1969. Efter ett bra jobb i köket under matlagningskursen, fick man bjuda in gäster att provsmaka. På bilden ses från vänster, Monica Lager, ledare ?????, skymd Ingvar Wiman, Leif "Myra" Ringdahl, Mikkel Gade, Lars "Dopping" Jonsson, Rolf Werkander och "Titti" ?????

Fotograf och uppgiftslämnare Bertil Qarlzon 1969

Polisman Urban Almén visar sitt tjänstevapen och berättar för de yngsta på Lindö fritidsgård. Man fick också titta på en polisbil med full utrustning. En riktigt spännande dag.

 

Uppgiftslämnare och fotograf Bertil Qarlzon 1969

Lindö fritidsgård, interiörbild från ett av rummen på mellanvåningen. Efter att blivit trångbodda på vindsvåningen flyttades Discot ner till mellanvåningen. 

 

Foto: Bertil Qarlzon 1968